Grattis Totti 9 år!

Älskade lille farbror Totti har blivit hela 9 år! Tänk va. Jag minns så himla tydligt när jag bestämde mig för att han skulle få flytta in i mitt liv. Min första hund, Legolas, dog bara ett par dagar innan Totti föddes, och hjärtekrossad som jag var kände jag ett starkt behov av att få träffa nya små liv, och när Totti var 4 veckor valde han mig. Ja, det var så det kändes. Det fanns tre hanar i kullen. En svart brindle, en röd, och så en brindle som stapplade försiktigt fram till mig, och förälskelsen var total.

Första åren bodde vi i Innsbruck, Österrike och det blev mycket vandring i bergen och så var han ju alltid med mig. På jobbet, på restauranger, hos vänner. Alltid alltid. Vi var ett litet team han och jag.

Sommaren 2008 flyttade vi till Stockholm, och ganska snabbt blev han en storstadshund och bodde på 25 kvm. Han anpassade sig direkt, men var väl aldrig ett större fan av stadspromenader. Däremot var han väldigt glad över att äntligen bo i samma stad som flickvännen Ester.

I början av 2010 visade det sig att Totti hade PLL, en genetisk ögonsjukdom som gör att linsen i ögat ramlar ur sin position och han blev blind. Vi blev alla förkrossade förstås, och det var oklart huruvida han skulle klara ett liv som blind. Men han anpassade sig igen snabbt, även om han blev mer stillsam och försiktig.

2011 flyttade en lillasyster in till oss vid namn Birgit, och tanken var att hon skulle bli en form av ledhund åt Totti. Det har väl fungerat sådär, och hon är mer ett retsamt småsyskon. Men oavsett så vet jag att han älskar Birgit och skulle inte vilja leva utan henne.

Senare samma år köpte vi hus och i samma veva sa jag upp mig från ett jobb jag hatade, startade mitt företag och blev gravid! Det blev många långa skogspromenader med båda hundarna lösa och Totti fullkomligt älskade det! Det var som om han kom till liv igen och blev både piggare och säkrare.

Totti verkade aldrig riktigt fatta att en bebis hade blivit en del av familjen till skillnad från Birgit som fick en massa moderskänslor direkt. Totti var mer, ”-tack för alla sköna filtar ni lagt ut på golvet åt mig, men varför ligger någon i vägen där?”. 🙂

När jag sedan blev gravid igen ett år senare så blev jag alldeles för trött för att ta hand om hundarna ordentligt. De hamnade långt ner i prioritet, men åter igen så anpassade Totti sig och gnällde väldigt lite. För att stilla mitt dåliga samvete så lånade jag ibland ut honom till vänner som var sugna på minibulle. Totti blev tex väldigt god vän med Maja som nu har Ivan.

Nu är båda barnen större och hundarna får större utrymme igen. Både Ludde och Filippa klappar och myser med dom och snart när snön försvinner kommer det bli enklare att gå på promenader. Så om Totti har haft ett par kassa år, så tror jag det vänder nu och vi kommer få roligare ihop igen. Vi kommer satsa mer på att hänga tillsammans på landet och mindre på utlandsresor och vardagsstress. Detta är iallafall planen.

Underbara, kärleksfulla, matglada, klumpiga, tjockskalliga Totti: Tack för att du valde mig! ❤

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s