Vår förlossningsberättelse 3

Då var det dags att skriva min TREDJE förlossningsberättelse. Tänk vilka erfarenheter jag har! Som den rutinerade barnmorskan sa till den mindre erfarna barnmorskan som undrade efter förlossningen varför jag såg ut på ett visst sätt (jag låter er använda er fantasi): -”Vad tråkigt det skulle vara att dö med en kropp som ser helt oanvänd ut”. Jag håller fast vid detta och lär mig älska mina skavanker.

Som jag berättat om till leda här på bloggen så har jag ju haft väldigt mycket sammandragningar och förvärkar, så när förlossningen började är ju egentligt oklart. En vecka innan Casper kom så var jag ju på BB och säker på att jag skulle föda. -”Typiskt tredjebarnsföderska” sa barnmorskan, och tydligen är det vanligt att ha en riktigt lång latensfas och många falska alarm med tredje barnet.

Kvällen den 17e gick jag omkring här hemma på kvällen och hade någorlunda regelbundna värkar. Inte särskilt kraftiga och ganska långt mellan. Jag var kluven huruvida jag skulle försöka få igång värkarna genom att vagga omkring, eller om jag bara skulle gå och lägga mig. Jag var ju trött på att behöva ha ont utan att något hände. Dock hade jag en del värk ner mot underlivet som ökade när jag gick omkring, men när värkarna blev färre och mildare framåt klockan 22 så kände jag att det var bara att gå och lägga sig och tog två alvedon.

Det var då som jag lyckades köpa de fina sängkläderna till Casper och jag mejlade till säljaren klockan 22.35 och skrev sen ett blogginlägg om det. Jag hann inte mycket mer än att släcka lampan innan jag känner en ordentlig värk. Hmm ok tänkte jag, det där kändes mer än tidigare. 10 minuter senare kom en till likadan och jag gick upp och knackade på barnens dörr där Linus låg och berättade att något håller kanske på att ske trots allt. Jag går och kissar och börjar sedan gå ner för trappan där nästa värk kommer och efter den ringer jag BB. Jag blir välkomnad in och vi hinner lustigt nog konstatera att hon var den som förlöst Ludvig för 3,5 år sedan! Linus ringer sin mamma och säger åt henne att komma över. Ännu en värk kommer bara ett par minuter efter förra och jag säger åt Linus att ringa grannen Sanna och be henne att komma över så vi slipper vänta på farmor.

Jag ligger på alla fyra i hallen och tar nästa värk när Sanna kommer in, och efter det rusar vi till bilen. Klockan är då kring midnatt och vägarna är helt tomma på bilar och inte ett rödljus möts vi av så vi hinner in snabbare än vi någonsin gjort. Ok, Linus höll kanske inte hastigheten heller… Jag tar värkar i baksätet som kommer med bara sekunders mellanrum nu. Snabbt in på bb, och det kändes så tryggt när både barnmorska och sköterska stod och väntade vid ingången. Tidpunkten för inskrivning var 00:20. Nu skulle det födas barn!

Jag fick det närmaste rummet (igen tacksam!) och fick klättra upp på sängen direkt och de satte på de där grejerna på magen för att kolla Caspers hjärtljud och mina värkar. Jag fick direkt lustgas 60/40 Lustgas/Syrgas. Så fort de registrerat några värkar kände jag att dom väl kunde skippa det där, för bebisen kommer ju snart! Jag fick vänta kanske 20 minuter till, men när barnmorskan skulle byta av med sköterskan kände jag att nu får ni ge er. Förstår ni inte att jag håller på att föda barn här?

Hon tog då av remmarna och gjorde en vaginal undersökning där hon kunde konstatera att jag var helt öppen och hon kände en buktande hinna. Själv kände jag också den där ballongen som bara vägrade spricka! Som jag bara ville att vattnet skulle gå. De ville inte ta hål på hinnorna utan önskade att det skulle gå naturligt, och när mina krystvärkar satte igång var det bara att trycka på. Väl uppe på knä fick jag äntligen hinnan att spricka och det var som en gigantisk vattenballong sprängdes. Så sjukt obehagligt, men skönt på ett sätt när det var gjort. Efteråt fick jag det berättat för mig att undersköterskan tydligen fått sig en dusch. Hehe hon fick ju skylla sig själv, det var ju inte som vi inte visste vad som var på väg att hända.

Klockan 1:14 gick alltså vattnet, och efter detta satte krystarbetet igång på riktigt, och precis som med de andra förlossningarna så var det bara att hänga med kroppen som tog över helt. Jag visste ju hur nära det var, men det var jobbiga 15 minutrar kan jag lova. Jag kände mig bara så less och arg på allt. Och även om jag visste att priset skulle vara så värt det, så kändes det då och där som jag bara inte ville mer. Som tur var tog det ju bara 15 minuter och i en värk kom huvudet ut, och i nästa kroppen.

Han hade försökt skrika redan innan han kom ut sa de, och sen efter han kommit ut hörde vi hans stämma nästan direkt. Klockan 01:31 föddes Casper Elliot Liljeqvist. ❤

Jag hade velat att dom skulle lägga honom under mig (jag stod på alla fyra) som dom gjorde med Filippa, men det kändes som det dröjde en evighet innan jag fick titta på honom. Kanske berodde det på att han hade navelsträngen runt halsen, jag vet inte. När jag väl fick se honom reagerade jag främst på att han inte såg ut som sina syskon. Han var alldeles blond, och så var han ju lite svullen så man såg inte riktigt hans ansiktsdrag.

Jag fick hjälp att vända mig och så fick jag upp Casper på bröstet. För många kvinnor är detta det mest magiska momentet, men för mig har smärtan fortfarande varit så påtaglig att jag inte riktigt kunnat njuta av den stunden. Direkt ska dom börja dra ut moderkakan, kolla blödning, bristningar och trycka på livmodern och om jag ska vara ärlig känns det helt vidrigt. Egentligen har det inte gjort särskilt ont jämförelsevis, jag har bara känt mig så ömtålig i den stunden och vill liksom bara vara ifred.

Vilket fall, moderkakan kom ut ganska enkelt, men sedan stod två barnmorskor och en sköterska och inspekterade den länge och tillkallade till slut en jourläkare då de ansåg den vara ofullständig. -”Vad innebär det?” frågade jag, och till svar fick jag att då får jag åka till operationen. Jag blev så himla rädd och orolig, speciellt när min bästa vän varit med om detta och berättat hur fruktansvärt det var.

Barnmorskan började undersöka bristningarna och jag blev lokalbedövad så de kunde sätta stygnen. Medan hon höll på kom läkaren, men ingen berättade någonting om vad som skulle hända. Så där ligger jag och tycker det är sjukt obehagligt att jag blir sydd i mitt underliv och jag vet inte om jag ska på operation och börjar gråta. Först då berättar dom att moderkakan sett bra ut och att jag skulle ingenstans. Tack liksom för att ni inkluderar mig i denna information? Detta stör mig fortfarande. Sen säger läkaren att jag nog fått i mig för mycket lustgas, som om det var därför jag grät. Som om. Usch, blir arg bara jag tänker på det.

När den oerfarna barnmorskan hunnit sy en massa (och även sytt fel och fått göra om) var allt äntligen över och jag kunde äntligen andas ut och bara mysa och titta på min älskade lille son som sökte sig till tutten så duktigt. Och helt plötsligt försvann all smärta och rädsla och jag var bara sådär befriande lycklig. Lite tabletter fick jag för eftervärkarna, och sen den fantastiska bb brickan med mackor och ”bubbel”. Då var klockan 3:30 och 4:00 följde sköterskan med oss till patienthotellet och vi fick checka in på vårt rum som då kändes som världens lyxigaste och bästa ställe vi någonsin kommit till. Här skulle vi börja lära känna älskade och efterlängtade Casper.

Och om jag skulle betygsätta denna förlossningen och bb stockholm, så skulle jag faktiskt ge den en 7a. Tror jag sa 8a efter Luddes och 9a efter Filippas. Anledningen för det sämre betyget denna gång är för att jag tyckte personalen kommunicerade dåligt med mig. Väldigt gulliga och trevliga, men var dåliga på att berätta vad de gjorde och vad som hände. Sen var detta förlossningen som jag väldigt nöjt kunde konstatera att det var SISTA GÅNGEN!

Som ni kanske förstår hann vi inte med att fotografera något under förlossningen, men här är ett gäng bilder efter all personal lämnat oss. Jag blir själv alldeles tårögd när jag tittar på bilderna!

IMG_0622
IMG_0629
IMG_0625IMG_0635IMG_0634IMG_0640IMG_0650

Om ni vill kika på Ludvigs och Filippas förlossningsberättelser så tryck på respektive namn!

5 thoughts on “Vår förlossningsberättelse 3

  1. Åh vad fantastiskt fint att läsa! Läser med skräckblandad förtjusning och tåren i ögat, det är något magiskt med förlossningar- jag kan ibland längta jättemycket efter det, känner mig lite knäpp, haha. Tack för du delar med dig ❤️ Och grattis igen, vad fin han är lille Casper! Kram

    1. Efter Filippas födelse kände jag vemod inför att inte vara med om en förlossning igen, men så blev det ju en till! Och efter denna kände jag bara att halleluja, aldrig igen! Så du kanske inte är redo än att stänga fabriken? 😉 Kram

  2. Jag födde också på BB sthlm. Blev bemött på precis samma sätt. Jag kände mig inte inkluderad i min egen förlossning. Har pratat mycket om det efteråt. Det var mitt första barn och väntar nu ett till, och denna gången kommer jag kräva att dom pratar med MIG under förlossningen..
    Usch, det var inte alls en positiv upplevelse för oss.

    Men grattis till er och er nya bebis 💙

    1. Usch vad jobbigt, jag förstår verkligen att det kändes som en negativ upplevelse! Jag har fött alla barnen på bb sthlm och detta var första förlossningen som jag upplevde detta. Dock tror jag faktiskt jag hade skrivit i mina tidigare förlossningsbrev att jag tyckte det var viktigt att de pratade med mig och berättade vad som skedde under förlossningen. Jag tror att barnmorskor generellt sätt är väldigt fina människor som vill att mamman ska få en fin upplevelse, men de kan nog lätt fokusera endast på bebisen. Så en påminnelse är nog bara bra i form av förlossningsbrevet. Stort lycka till! ❤

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s