Trebarnschocken

Många pratar om tvåbarnschocken som kommer när man får sitt andra barn. Detta skedde aldrig hos oss. Men trebarnschocken. Den har överrumplat oss och tar musten ur mig!

Nu har ju detta mycket att göra med omständigheterna och de olika personligheterna vi har här hemma. Först och främst, Filippa var en sån där bebis som man tuttade var tredje timme, och sen kunde man bara lägga henne varsomhelst och hon var nöjd. Casper – not so much som ni ju vet vid det här laget. Även om det har blivit mycket bättre (ska göra ett eget uppdateringsinlägg om Casper) så är det oftast bara i famnen på någon som han trivs (och ibland inte ens det).

Sen var Ludvig den perfekta storebrodern när Filippa föddes. Trots att han bara var 20 månader när han blev storebror så behövde vi aldrig oroa oss för att han skulle göra något dumt mot lillasyster. Jag visste redan innan Filippa föddes att det inte skulle bli några problem. Precis som jag också visste att det SKULLE bli problem med Filippa som storasyster då hon är väldigt oberäknelig och mycket vildare än Ludvig var. Man kan aldrig lita på att Filippa är försiktig med Casper, och tvärtom ger hon gärna honom en dänga bara för att provocera mig. Och hans napp stjäler hon så fort hon får chansen även om hon har sina egna nappar i var hand.

Dessutom bråkar dom två äldre syskonen ständigt vilket började någon gång i höstas. Visst har dom kul ihop också, men för tillfället är det alltså mest kiv.

Så det är tufft nu och faktiskt värre än jag räknat med. Men jag är övertygad om att det är övergående och om ett tag (vågar inte gissa hur länge) så kommer vår vardag bli enklare och barnen större glädje av varandra. Och på inga sätt ångrar vi att vi valde att skaffa tre barn, och tvärtom tror
jag att om man har två och funderar på ett tredje så skulle man ångra sig om man åt inte försökte.

Jag lovar berätta när det vänder! 😊

image

3 thoughts on “Trebarnschocken

  1. Samma sits som dig, tre barn. Två flickor på 5 och 4 år och en pojke på 9 månader. tyckte två var lite komplicerat då man inte riktigt visste hur man skulle kunna ge lika mycket kärlek till båda..,men det gick ju såklart och det var inte lika jobbigt som man trodde. Tredje barnen säger dom bara ”hänger med” och första tre månaderna tyckte jag verkligen det…jag lyckades få ihop det på något sett när mannen var borta på jobb i flera veckor…men…idag så känner jag mig helt slut…vadå hänger med liksom? Kryper och klättrar överallt…äter allt i sin väg. Torterar våra katter och vaknat skrikandes varje timme på natten…jag skulle aldrig ångra mina tre vackra barn då dom är det bästa som hänt oss här hemma…men trodde inte det skulle bli såhär jobbigt, är i stort sett en zombie nu. Hehe :p men att läsa din text får en att tänka posetivt och se framåt…det blir bättre tillslut.🌷 Lycka till med allt och hoppas det ordnar sig snart!//en väldigt trött mamma

    1. Oh no, säg inte att det blir värre! 😛 Men hade jag varit du hade jag avgränsat ytan han får vara på. Jag vet att det ser lite märkligt ut med barnhagar, men många barn trivs faktiskt med att vara i dom. och om du gör det mysigt med kuddar, leksaker, etc? Och det är ju inte hela tiden, bara när du inte kan ha uppsikt. Och det där med att vakna en gång i timmen… minns det med Ludde och det var förfärligt! Som tur är har Filippa oftast varit en bra sovare. Ända du kan trösta dig med är att det är en fas. Håll ut!
      Styrkekramar!

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s