Våga visa känslor

När man rör sig mycket inom sociala medier (vilket ju jag gör) blir det att man får följa många krönikor/blogginlägg som tar snurr och blir analyserade både här och där. De senaste är Elaines inlägg om skärmtid följt av en reaktion av Jenny Strömstedt. Hej hej vardag tyckte hon missade bollen medan LD håller med.

För att sammanfatta röstar Elaine för skärmfritt, Jenny undrar varför dagens mammor, förlåt föräldrar, tycker det är så jobbigt att ha barn och hur det blev såhär. Louise (hejhej) tycker dels att båda skammar och att pappornas ansvar glöms bort medans LD håller med att vi måste tänka på barnens bästa vilket verkar vara att inte visa att man tycker mammalivet är jobbigt. Obs mina egna intryck av allas inlägg!

Känner jag skuld för att jag ibland surfar på mobilen framför barnen? Tycker jag helt plötsligt att en ipad i händerna av mina barn är skadligt? Får jag dåligt samvete för att jag skriver om det jobbiga med föräldraskapet? Svar nej. Alltså på riktigt. Hur kan man ha så mycket åsikter om hur andra lever och gör? Det är för baaarnens skull. Jaja tacktack för DIN insikt i MITT förhållande till mina barn.

Såhär gör jag. Min mobil använder jag för att ta vardagsbilder med, kolla klockan, räkna på miniräknaren, kolla kalendern så jag inte missar (ytterligare) ett logopedbesök, söka barnvänliga vegorecept, leta inredning till ungarnas nya rum, messa barnens kompisars föräldrar och boka lek. Och så gör jag något bara för mig själv ibland – jag läser bloggar och scrollar instagram. Inget av detta ser jag någon poäng i att sluta med vare sig för mig eller barnen.

Och ipad för barnen blir det extra mycket nu då det är svårt att få dom motiverade till annan lek jämt då de ju inte har några rum/leksaker och de ÄLSKAR ipads. Men vi får till lite Duplo eller plusplus bygge dagligen och de sitter gärna och ritar med mig. När de har kompisar över har de däremot skärmförbud då detta ju är chansen att leka med varandra.

Och slutligen det där med klagandet på småbarnslivet. Nej jag tänker inte dölja mina känslor. Mina barn vet när jag är glad, ledsen, arg eller trött. Och har jag en dålig dag då jag tycker det är jobbigt att vara mamma så berättar jag det för dom. Jag är också alltid tydlig med att jag älskar dom oavsett mitt humör, men jag döljer aldrig hur jag mår. Barn genomskådar ju ändå det där och hur läskigt är det inte med en mamma som med hela kroppsspråket skriker att hon är arg/ledsen/irriterad men som vägrar sätta ord på det? Nej, jag väljer att lära mina barn att alla känslor är ok och att det förstås gäller dom också.

Nu vet jag inte hur bra jag var på att hålla en röd tråd med detta inlägget men det är iallafall en reflektion på vad som sker i bloggsfären för tillfället. Men bara så ni vet, detta kommer aldrig bli en rosaflufflig blogg bestående av bullbak och fruktfat i motljus. För när vi har det sådär rosenskimrande och härligt är jag nämligen upptagen med att lajva livet*.

Lekplatshäng på Lidingö igår med bästa Anna-Lena. Tänk om jag hade haft mobilförbud, vem hade tagit bilden???

*trademark Elisabeth Lindroth

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s