Arg

Jag hade sett fram emot en härlig kväll med barnen och harmonisk och nattning med läsning av många böcker. Men det blev inte så. Tydligen blev den äldsta så arg för att jag gav badrocken till lillsyrran (som jag först erbjudit honom men han nekat) att han gick och krossade ipaden. Bet i den så glaset gick i sönder.

Detta fick jag veta först efter tandborstningen när jag samtidigt passar på att sortera lite tvätt och öppnar hans byrålåda. Där ligger nämligen den spruckna paddan med ett tydligt bettmärke.

Jag önskar att jag hade något lugnt och pedagogiskt att skriva, men faktum är att jag är så jävla förbannad. Jag vill straffa honom på alla möjliga sätt genom att inte låta honom gå på playdates, inte läsa för honom, inte ge honom den där kakan i matsäcken på skridskoåkningen imorgon, etc. Sjukt omoget och helt orimligt, jag vet.

Dock kommer han inte få använda ipad förrän han fyller 6 år vilket är om 3,5 månader. Det har jag sagt till honom och inte en chans att jag kommer rubba det ”straffet”.

Jag är seriöst så förbannad att jag kokar.

Ipaden i fråga innan storebror tog sönder den. Hur sjukt är det att Casper kan spela Mario Run ganska bra?

Landat hemma

Även om det såklart var mysigt att komma iväg och träffa föräldrar och lillebror över jul, så är det himla skönt att vara hemma igen. Och trots att det varit dåligt med socialt umgänge pga febrig tjej i förrgår så har dagarna funkat helt ok.

Igår hade vi en extrajul med farmor och farfar, fastrar och kusiner, och Linus trollade fram ett helt fantastiskt julbord på bara några timmar. Till och med hummersoppa gjord på färsk hummer hade han slängt ihop. Jag hade aldrig pallat stressen, men han gillar det. Härligt!

Sen blev det julklappsöppning och barnen fick fina presenter som hållit dom sysselsatta idag. Ludde leker mycket med sitt Lego och allesammans har roligt med Caspers nya Briotåg och bygger långa tågsträckor tillsammans.

Dessvärre blev natten väldigt upphackad för mig och Filippa och Casper väckte mig 3 gånger var och såklart med jämna mellanrum. Och klockan 7 skrek Filippa och väckte Casper och då var det morgon. Jag vet inte vad Filippa går igenom nu för det är inte likt henne, men Casper måste sluta med vällingen på natten. Det är inte hållbart längre och vi måste ta fighten! Projekt avsluta börjar nu! Vi får se vem som vinner fighten…

Ps: Som ni ser på bilderna har vi kvar vår gamla soffa men vi ska försöka göra oss av med den inom en snar framtid och inreda detta bortglömda rum…

Egna sängar: ett underverk för sömnen!

Jag måste tvinga mig att skriva detta peppiga inlägget, för egentligen är jag så sjukt arg och ledsen efter att A) kollat på #tystnadtagning upproret på svt och B) i min ilska och undran över vilka dessa vidriga män är söka info på flashback och inse att det finns en massa män där ute som inte ser något fel i vad dessa kvinnor utsatts för. Hur de får skylla sig själva eller hur de bara vill ha uppmärksamhet. Jag blir så arg att jag kokar.

Men men, nu ville jag ju verkligen berätta om vår natt då det var bästa sedan Casper föddes. Jag var helt chockad imorse men hade såklart inte tid att blogga då. Så här kommer det (håll i er!): Ludde somnade själv och sov 20.30-9.00 i egen säng. Filippa somnade också själv 20.30 och kom in till mig vid 7.30 och somnade om till 9.00. Casper somnade i sin säng men med mig där klockan 20.30 varpå jag sen la mig i min egen säng. 5.20 ropar han på mig (inte ledsen) och han säger han vill ha lelle (välling). Han somnar med flaskan och jag går tillbaka till min säng. Klockan 9.00 vaknar han och öppnar sin dörr själv och går och väcker alla helt lugnt.

Ok detta kanske inte är mindblowing för er, men för mig var det ett mirakel. Plötsligt händer det liksom!

Mina pyjamashjältar

Vab med tre friska barn

Missförstå mig inte. Klart jag är glad att vi alla är friska. Superglad! Men att sätta tre ungar i karantän i 72h för en kräktes en gång vid 6 tiden imorse är ganska tufft. Samtidigt är det en självklarhet! Vem vet om någon av oss insjuknar och kanske blir mycket värre därhän? Håll tummarna för att vi klarar oss. Både från kräksjuka och klättra på väggarna skador!

Barnen är så peppade på att få flytta in i sina rum. Filippa skulle tvunget ha in sin säng och bäddade den själv. Sen tog hon Caspers bord och stol och kritor från köket och började rita (fast på bilden sitter hon med ipad). Snart fyraåringar behöver också egentid. ❤

Ensamstående på deltid

Jag får mycket förståelse och medlidande för hur jobbigt det stundtals är att vara själv så mycket som jag är med tre barn i förskoleåldern. Och jag uppskattar verkligen den pepp och hyllning jag ofta får för att vara en supermamma.

Men vet ni vad det värsta är? Eller jo det är ju när nätterna är åt helvete och man aldrig får sova och då inte har någon som avlastar en. Men NÄST värsta? Det är ensamheten. Och det låter kanske sjukt för jag har ju tre barn som alla tar stor plats. Men socialt sett blir jag väldigt utesluten. På vardagar är det inga problem, men på helger när man nästan alltid är själv känns det så sjukt ensamt.

Hur många gånger får jag liksom inte frågan om när Linus är hemma och ”vi måste ses då!”. Så ibland känns det som mitt liv när Linus är borta bara är en transportsträcka. När andra längtar efter helgen så vill jag bara att den ska vara över. Så jäkla trist.

Obs kan såklart ha jättemysigt med bara barnen, men nu när dom är så beroende av mig heeela tiden så känns det mest som ett arbete där jag städar, lagar mat, tvättar, klär på, löser konflikter, torkar rumpor, fixar mellis etc hela dagarna lång. Jag hade liksom hellre suttit och haft högläsning, lagt pussel eller byggt lego med ungarna. Jag hoppas det kommer med att se blir lite äldre.

Slut på klagande. Hoppas ni har en trevlig helg iallafall!

Egentid med Ludde i torsdags. Så härligt!

LÖSS

Som om vi inte hade tillräckligt med besvär?

Jag har känt mig så sjukt korkad idag. Ludde och jag har ju haft problem med kliande hårbotten de senaste dagarna och självklart var det första vi kollade efter löss. Dock utan luskam. Info till alla lus-oskulder: MAN MÅSTE ANVÄNDA LUSKAM! Jag trodde det var som på husdjur att man såg dom tydligt. Men icke. De är typ genomskinliga och behövs nästan fångas upp i en kam för att upptäckas.

Svåra att se kombinerat med att jag har mina psoriasis problem som gjort att jag ofta haft klåda i hårbotten gjorde att jag drog som slutsats att detta inte var löss. Fasiken förskolan kollade ju också och såg inget.

Men vi hade fel. Ludde hade löss. Och jag. Och Casper och Filippa.

Jag har aldrig känt mig så smutsig. Jag tycker redan det är apjobbigt att bo i en renovering och ständigt ha byggdamm och sågspån ÖVERALLT men det här tog ändå priset. Fy fan.

Anledningen till att jag upptäckte det var för jag skulle klippa Ludde efter veckor av tjat (bildbevis kommer) och när jag kör med trimmern hoppade en upp. Och sen en till. Och en till…

Egentligen skulle vi på Förskolans städdag, men det fanns ju ingen chans att vi skulle åka dit nu. Nej jag meddelade alla i vår whatsapp chat att Familjen Liljeqvist har huvudlöss och satte sen Filippa och Ludde framför filmen ”Du är inte klok Madicken” och drog till apoteket med Casper. Vi valde ett familjepaket med spray och kam, köpte ett par tröstpresenter till barnen och åkte sen hem.

Först sprayade jag allas hår ordentligt. Filippas och framförallt mitt var ju de svåra. Sen väntade vi en timme och schamponerade sen alla i vanligt babyschampoo upprepade gånger. Sen började kammandet. Örk! Alla visade det ju sig var drabbade. Och nog mest jag.

I 3 timmar höll vi på och det var då inte enkelt med tre barn som inte var jättesugna på att bli luskammade samtidigt som jag skulle behandla mig själv. Jag kan erkänna att jag bröt ihop ett antal gånger.

När allt väl var över drog vi över till förskolekompisar som hade äppelkakefest. Så skönt att komma hemifrån och GOTT! Speciellt då klockan var 14.30 och jag hade inte ätit en tugga hela dagen. Barnen lekte och jag drack kaffe med vänner. Trevligt!

Väl hemma tyckte både jag och Ludde det kliade igen så vi körde luskam på alla ytterligare en gång. Barnen var helt fria från både löss och ägg men jag… Jag kör round 2 nu. Fy fan.

Våga visa känslor

När man rör sig mycket inom sociala medier (vilket ju jag gör) blir det att man får följa många krönikor/blogginlägg som tar snurr och blir analyserade både här och där. De senaste är Elaines inlägg om skärmtid följt av en reaktion av Jenny Strömstedt. Hej hej vardag tyckte hon missade bollen medan LD håller med.

För att sammanfatta röstar Elaine för skärmfritt, Jenny undrar varför dagens mammor, förlåt föräldrar, tycker det är så jobbigt att ha barn och hur det blev såhär. Louise (hejhej) tycker dels att båda skammar och att pappornas ansvar glöms bort medans LD håller med att vi måste tänka på barnens bästa vilket verkar vara att inte visa att man tycker mammalivet är jobbigt. Obs mina egna intryck av allas inlägg!

Känner jag skuld för att jag ibland surfar på mobilen framför barnen? Tycker jag helt plötsligt att en ipad i händerna av mina barn är skadligt? Får jag dåligt samvete för att jag skriver om det jobbiga med föräldraskapet? Svar nej. Alltså på riktigt. Hur kan man ha så mycket åsikter om hur andra lever och gör? Det är för baaarnens skull. Jaja tacktack för DIN insikt i MITT förhållande till mina barn.

Såhär gör jag. Min mobil använder jag för att ta vardagsbilder med, kolla klockan, räkna på miniräknaren, kolla kalendern så jag inte missar (ytterligare) ett logopedbesök, söka barnvänliga vegorecept, leta inredning till ungarnas nya rum, messa barnens kompisars föräldrar och boka lek. Och så gör jag något bara för mig själv ibland – jag läser bloggar och scrollar instagram. Inget av detta ser jag någon poäng i att sluta med vare sig för mig eller barnen.

Och ipad för barnen blir det extra mycket nu då det är svårt att få dom motiverade till annan lek jämt då de ju inte har några rum/leksaker och de ÄLSKAR ipads. Men vi får till lite Duplo eller plusplus bygge dagligen och de sitter gärna och ritar med mig. När de har kompisar över har de däremot skärmförbud då detta ju är chansen att leka med varandra.

Och slutligen det där med klagandet på småbarnslivet. Nej jag tänker inte dölja mina känslor. Mina barn vet när jag är glad, ledsen, arg eller trött. Och har jag en dålig dag då jag tycker det är jobbigt att vara mamma så berättar jag det för dom. Jag är också alltid tydlig med att jag älskar dom oavsett mitt humör, men jag döljer aldrig hur jag mår. Barn genomskådar ju ändå det där och hur läskigt är det inte med en mamma som med hela kroppsspråket skriker att hon är arg/ledsen/irriterad men som vägrar sätta ord på det? Nej, jag väljer att lära mina barn att alla känslor är ok och att det förstås gäller dom också.

Nu vet jag inte hur bra jag var på att hålla en röd tråd med detta inlägget men det är iallafall en reflektion på vad som sker i bloggsfären för tillfället. Men bara så ni vet, detta kommer aldrig bli en rosaflufflig blogg bestående av bullbak och fruktfat i motljus. För när vi har det sådär rosenskimrande och härligt är jag nämligen upptagen med att lajva livet*.

Lekplatshäng på Lidingö igår med bästa Anna-Lena. Tänk om jag hade haft mobilförbud, vem hade tagit bilden???

*trademark Elisabeth Lindroth

Varför måste det alltid bli såhär???

Mellan 7.00 och 8.30: mys och tålmodig mamma. 8.31-9.00 rabiat mamma som skriker på ungarna och vill typ reklamera dom. Hur kan det bli såhär? Mitt tålamod räcker liksom inte. Det är som det finns en mängd och när den potten är tömd så brakar allt samman. Så när Filippa sitter på golvet och gråter för hon vill inte klä på sig (alla hennes kläder är fula. Inklusive Shimmer & Shine tröjan jag precis köpt till henne bara för att slippa dessa psykbryt), Casper häller ut Oboy pulver på golvet och Ludde fortfarande inte satt på sig strumporna, ja då orkar jag inte längre.

Jag känner mig emotionellt överkörd av en långtradare, men barnen verkade totalt obekymrade när jag lämnade dom på föris. Är dom så vana vid att mamma får utbrott att dom inte bryr sig längre? Hemska tanke.

Nu ska jag (efter två koppar kaffe och en stor bit kärleksmums) komma igång med dagen. Byggarna har ju dragit (ska uppdatera senare med bilder för er som inte har instagram) så nu behöver jag inte leka byggherre i några veckor. Men jag ska skicka några beställningar samt kika om det rasslat in några nya. Ladda upp något på min företagsinsta om sovormar tror jag.

Sen måste jag handla mat för veckan. Jag tycker det är svårare nu med matplaneringen då jag inte äter kött längre. Barnen gör ju det och jag måste ju tillaga det och samtidigt försöka laga något näringsrikt och gott till mig själv. Dessvärre är det oftast jag som får lida och det blir något vegetariskt från frysdisken som smakar sådär. Tips mottages gärna på hur man kombinerar barnens mat mef sin egen!

Linus kommer hem på onsdag och då blir det fokus på att röja allt skräp på tomten och även se om vi kan ta bort en del sly på tomten. Den är helt övervuxen och vi tänkte att hösten är bra för att återskapa lite yta här.

Såhär söta var vi innan allt brakade samman…

I hate sundays

Fy farao vilken eftermiddag jag haft! Jag har varit en sån himla dålig mamma och jag hatar denna skammen man bär på nu när barnen somnat. Jag har blivit omotiverat arg på allt och alla och ja, det är 6 dagar kvar till mensen och uppenbarligen pms. Alltså jag haaatar hormoner.

Högpunkter idag:

– När jag stod och sparkade på bilstolen på marken för jag inte fick loss den från iso-fix plattan samtidigt som jag skrek -”dumma dumma dumma bilstol” (tro mig jag ville använda grövre ord men hade 3 barn som iakttog mig varav ett inte var mitt eget.)

– När Casper fastnade i mitt hår och jag fick panik och sprang skrikandes därifrån.

– När Ludde som inte satt på sig pyjamasen fastän jag tjatat i en halvtimme mumlar något varpå jag skriker -”jag bryr mig inte!” Lite senare berättade han att han sagt att han ville dö. Så nu tyckte han det var bäst att han flyttar till en annan familj eftersom jag inte bryr mig om honom.

– Eller när jag stänger av mentalt helt och bara stirrar på min mobil och Filippa säger gråtandes -”du måste bli snäll igen mamma!”

Behöver jag fortsätta? Nej tror inte det. Ska dra täcket över mig nu.

Filippa supertaggad inför allra första gymnastiklektionen (i nya gympakläder) hos Sollentunagymnasterna men så dyker ingen lärarjävel upp. Så sjukt oproffsigt!!! Jag kan ha tagit ut den ilskan på bilstolen…

Helt slut

Söndagkväll och det känns som jag har sprungit ett marathon. Idag packade jag in barnen i bilen och drog först till en trebarnsfamilj (tack Anna!) och sen till min storebror sim också har tre barn (fast lite äldre). Detta var min räddning för det går liksom inte att vara hemma här med tre ungar som drar en åt olika håll. Casper då främst ner för backen till stora vägen…

Jag längtar så tills denna renoveringen blir färdig! Jag vill att dom ska då egna rum med sina leksaker efter deras olika behov. Ludde med sitt lego och pärlplattor. Filippa med pussel, dockskåp och kritor. Och Casper med typ en klättervägg och annat för en aktiv snart tvååring. (Åhhh vad ni kommer få följa med på barnrumsinredning sen!)

Självklart fattar jag att allt inte blir guld och gröna skogar då, men det kommer underlätta något enormt. Bara att kunna natta dom stora separat från Casper kommer bli så mycket enklare.

Men… vi har en ganska lång väg kvar att gå. Åtminstone känns det så nu. En vecka till är byggarna här. Sen kommer firman som installerat bergvärmen och lägger vattenslingorna. SEN kommer ett par killar tillbaka och ska bygga väggar och inreda. Just nu känns det avlägset men jag hoppas att det tidskrävande arbetet med takkuporna snart är över.

Visst är det mysigt att sova tillsammans på detta viset, men nu längtar jag efter att få dela upp dom…