Vab med tre friska barn

Missförstå mig inte. Klart jag är glad att vi alla är friska. Superglad! Men att sätta tre ungar i karantän i 72h för en kräktes en gång vid 6 tiden imorse är ganska tufft. Samtidigt är det en självklarhet! Vem vet om någon av oss insjuknar och kanske blir mycket värre därhän? Håll tummarna för att vi klarar oss. Både från kräksjuka och klättra på väggarna skador!

Barnen är så peppade på att få flytta in i sina rum. Filippa skulle tvunget ha in sin säng och bäddade den själv. Sen tog hon Caspers bord och stol och kritor från köket och började rita (fast på bilden sitter hon med ipad). Snart fyraåringar behöver också egentid. ❤

Ensamstående på deltid

Jag får mycket förståelse och medlidande för hur jobbigt det stundtals är att vara själv så mycket som jag är med tre barn i förskoleåldern. Och jag uppskattar verkligen den pepp och hyllning jag ofta får för att vara en supermamma.

Men vet ni vad det värsta är? Eller jo det är ju när nätterna är åt helvete och man aldrig får sova och då inte har någon som avlastar en. Men NÄST värsta? Det är ensamheten. Och det låter kanske sjukt för jag har ju tre barn som alla tar stor plats. Men socialt sett blir jag väldigt utesluten. På vardagar är det inga problem, men på helger när man nästan alltid är själv känns det så sjukt ensamt.

Hur många gånger får jag liksom inte frågan om när Linus är hemma och ”vi måste ses då!”. Så ibland känns det som mitt liv när Linus är borta bara är en transportsträcka. När andra längtar efter helgen så vill jag bara att den ska vara över. Så jäkla trist.

Obs kan såklart ha jättemysigt med bara barnen, men nu när dom är så beroende av mig heeela tiden så känns det mest som ett arbete där jag städar, lagar mat, tvättar, klär på, löser konflikter, torkar rumpor, fixar mellis etc hela dagarna lång. Jag hade liksom hellre suttit och haft högläsning, lagt pussel eller byggt lego med ungarna. Jag hoppas det kommer med att se blir lite äldre.

Slut på klagande. Hoppas ni har en trevlig helg iallafall!

Egentid med Ludde i torsdags. Så härligt!

LÖSS

Som om vi inte hade tillräckligt med besvär?

Jag har känt mig så sjukt korkad idag. Ludde och jag har ju haft problem med kliande hårbotten de senaste dagarna och självklart var det första vi kollade efter löss. Dock utan luskam. Info till alla lus-oskulder: MAN MÅSTE ANVÄNDA LUSKAM! Jag trodde det var som på husdjur att man såg dom tydligt. Men icke. De är typ genomskinliga och behövs nästan fångas upp i en kam för att upptäckas.

Svåra att se kombinerat med att jag har mina psoriasis problem som gjort att jag ofta haft klåda i hårbotten gjorde att jag drog som slutsats att detta inte var löss. Fasiken förskolan kollade ju också och såg inget.

Men vi hade fel. Ludde hade löss. Och jag. Och Casper och Filippa.

Jag har aldrig känt mig så smutsig. Jag tycker redan det är apjobbigt att bo i en renovering och ständigt ha byggdamm och sågspån ÖVERALLT men det här tog ändå priset. Fy fan.

Anledningen till att jag upptäckte det var för jag skulle klippa Ludde efter veckor av tjat (bildbevis kommer) och när jag kör med trimmern hoppade en upp. Och sen en till. Och en till…

Egentligen skulle vi på Förskolans städdag, men det fanns ju ingen chans att vi skulle åka dit nu. Nej jag meddelade alla i vår whatsapp chat att Familjen Liljeqvist har huvudlöss och satte sen Filippa och Ludde framför filmen ”Du är inte klok Madicken” och drog till apoteket med Casper. Vi valde ett familjepaket med spray och kam, köpte ett par tröstpresenter till barnen och åkte sen hem.

Först sprayade jag allas hår ordentligt. Filippas och framförallt mitt var ju de svåra. Sen väntade vi en timme och schamponerade sen alla i vanligt babyschampoo upprepade gånger. Sen började kammandet. Örk! Alla visade det ju sig var drabbade. Och nog mest jag.

I 3 timmar höll vi på och det var då inte enkelt med tre barn som inte var jättesugna på att bli luskammade samtidigt som jag skulle behandla mig själv. Jag kan erkänna att jag bröt ihop ett antal gånger.

När allt väl var över drog vi över till förskolekompisar som hade äppelkakefest. Så skönt att komma hemifrån och GOTT! Speciellt då klockan var 14.30 och jag hade inte ätit en tugga hela dagen. Barnen lekte och jag drack kaffe med vänner. Trevligt!

Väl hemma tyckte både jag och Ludde det kliade igen så vi körde luskam på alla ytterligare en gång. Barnen var helt fria från både löss och ägg men jag… Jag kör round 2 nu. Fy fan.

Våga visa känslor

När man rör sig mycket inom sociala medier (vilket ju jag gör) blir det att man får följa många krönikor/blogginlägg som tar snurr och blir analyserade både här och där. De senaste är Elaines inlägg om skärmtid följt av en reaktion av Jenny Strömstedt. Hej hej vardag tyckte hon missade bollen medan LD håller med.

För att sammanfatta röstar Elaine för skärmfritt, Jenny undrar varför dagens mammor, förlåt föräldrar, tycker det är så jobbigt att ha barn och hur det blev såhär. Louise (hejhej) tycker dels att båda skammar och att pappornas ansvar glöms bort medans LD håller med att vi måste tänka på barnens bästa vilket verkar vara att inte visa att man tycker mammalivet är jobbigt. Obs mina egna intryck av allas inlägg!

Känner jag skuld för att jag ibland surfar på mobilen framför barnen? Tycker jag helt plötsligt att en ipad i händerna av mina barn är skadligt? Får jag dåligt samvete för att jag skriver om det jobbiga med föräldraskapet? Svar nej. Alltså på riktigt. Hur kan man ha så mycket åsikter om hur andra lever och gör? Det är för baaarnens skull. Jaja tacktack för DIN insikt i MITT förhållande till mina barn.

Såhär gör jag. Min mobil använder jag för att ta vardagsbilder med, kolla klockan, räkna på miniräknaren, kolla kalendern så jag inte missar (ytterligare) ett logopedbesök, söka barnvänliga vegorecept, leta inredning till ungarnas nya rum, messa barnens kompisars föräldrar och boka lek. Och så gör jag något bara för mig själv ibland – jag läser bloggar och scrollar instagram. Inget av detta ser jag någon poäng i att sluta med vare sig för mig eller barnen.

Och ipad för barnen blir det extra mycket nu då det är svårt att få dom motiverade till annan lek jämt då de ju inte har några rum/leksaker och de ÄLSKAR ipads. Men vi får till lite Duplo eller plusplus bygge dagligen och de sitter gärna och ritar med mig. När de har kompisar över har de däremot skärmförbud då detta ju är chansen att leka med varandra.

Och slutligen det där med klagandet på småbarnslivet. Nej jag tänker inte dölja mina känslor. Mina barn vet när jag är glad, ledsen, arg eller trött. Och har jag en dålig dag då jag tycker det är jobbigt att vara mamma så berättar jag det för dom. Jag är också alltid tydlig med att jag älskar dom oavsett mitt humör, men jag döljer aldrig hur jag mår. Barn genomskådar ju ändå det där och hur läskigt är det inte med en mamma som med hela kroppsspråket skriker att hon är arg/ledsen/irriterad men som vägrar sätta ord på det? Nej, jag väljer att lära mina barn att alla känslor är ok och att det förstås gäller dom också.

Nu vet jag inte hur bra jag var på att hålla en röd tråd med detta inlägget men det är iallafall en reflektion på vad som sker i bloggsfären för tillfället. Men bara så ni vet, detta kommer aldrig bli en rosaflufflig blogg bestående av bullbak och fruktfat i motljus. För när vi har det sådär rosenskimrande och härligt är jag nämligen upptagen med att lajva livet*.

Lekplatshäng på Lidingö igår med bästa Anna-Lena. Tänk om jag hade haft mobilförbud, vem hade tagit bilden???

*trademark Elisabeth Lindroth

Varför måste det alltid bli såhär???

Mellan 7.00 och 8.30: mys och tålmodig mamma. 8.31-9.00 rabiat mamma som skriker på ungarna och vill typ reklamera dom. Hur kan det bli såhär? Mitt tålamod räcker liksom inte. Det är som det finns en mängd och när den potten är tömd så brakar allt samman. Så när Filippa sitter på golvet och gråter för hon vill inte klä på sig (alla hennes kläder är fula. Inklusive Shimmer & Shine tröjan jag precis köpt till henne bara för att slippa dessa psykbryt), Casper häller ut Oboy pulver på golvet och Ludde fortfarande inte satt på sig strumporna, ja då orkar jag inte längre.

Jag känner mig emotionellt överkörd av en långtradare, men barnen verkade totalt obekymrade när jag lämnade dom på föris. Är dom så vana vid att mamma får utbrott att dom inte bryr sig längre? Hemska tanke.

Nu ska jag (efter två koppar kaffe och en stor bit kärleksmums) komma igång med dagen. Byggarna har ju dragit (ska uppdatera senare med bilder för er som inte har instagram) så nu behöver jag inte leka byggherre i några veckor. Men jag ska skicka några beställningar samt kika om det rasslat in några nya. Ladda upp något på min företagsinsta om sovormar tror jag.

Sen måste jag handla mat för veckan. Jag tycker det är svårare nu med matplaneringen då jag inte äter kött längre. Barnen gör ju det och jag måste ju tillaga det och samtidigt försöka laga något näringsrikt och gott till mig själv. Dessvärre är det oftast jag som får lida och det blir något vegetariskt från frysdisken som smakar sådär. Tips mottages gärna på hur man kombinerar barnens mat mef sin egen!

Linus kommer hem på onsdag och då blir det fokus på att röja allt skräp på tomten och även se om vi kan ta bort en del sly på tomten. Den är helt övervuxen och vi tänkte att hösten är bra för att återskapa lite yta här.

Såhär söta var vi innan allt brakade samman…

I hate sundays

Fy farao vilken eftermiddag jag haft! Jag har varit en sån himla dålig mamma och jag hatar denna skammen man bär på nu när barnen somnat. Jag har blivit omotiverat arg på allt och alla och ja, det är 6 dagar kvar till mensen och uppenbarligen pms. Alltså jag haaatar hormoner.

Högpunkter idag:

– När jag stod och sparkade på bilstolen på marken för jag inte fick loss den från iso-fix plattan samtidigt som jag skrek -”dumma dumma dumma bilstol” (tro mig jag ville använda grövre ord men hade 3 barn som iakttog mig varav ett inte var mitt eget.)

– När Casper fastnade i mitt hår och jag fick panik och sprang skrikandes därifrån.

– När Ludde som inte satt på sig pyjamasen fastän jag tjatat i en halvtimme mumlar något varpå jag skriker -”jag bryr mig inte!” Lite senare berättade han att han sagt att han ville dö. Så nu tyckte han det var bäst att han flyttar till en annan familj eftersom jag inte bryr mig om honom.

– Eller när jag stänger av mentalt helt och bara stirrar på min mobil och Filippa säger gråtandes -”du måste bli snäll igen mamma!”

Behöver jag fortsätta? Nej tror inte det. Ska dra täcket över mig nu.

Filippa supertaggad inför allra första gymnastiklektionen (i nya gympakläder) hos Sollentunagymnasterna men så dyker ingen lärarjävel upp. Så sjukt oproffsigt!!! Jag kan ha tagit ut den ilskan på bilstolen…

Helt slut

Söndagkväll och det känns som jag har sprungit ett marathon. Idag packade jag in barnen i bilen och drog först till en trebarnsfamilj (tack Anna!) och sen till min storebror sim också har tre barn (fast lite äldre). Detta var min räddning för det går liksom inte att vara hemma här med tre ungar som drar en åt olika håll. Casper då främst ner för backen till stora vägen…

Jag längtar så tills denna renoveringen blir färdig! Jag vill att dom ska då egna rum med sina leksaker efter deras olika behov. Ludde med sitt lego och pärlplattor. Filippa med pussel, dockskåp och kritor. Och Casper med typ en klättervägg och annat för en aktiv snart tvååring. (Åhhh vad ni kommer få följa med på barnrumsinredning sen!)

Självklart fattar jag att allt inte blir guld och gröna skogar då, men det kommer underlätta något enormt. Bara att kunna natta dom stora separat från Casper kommer bli så mycket enklare.

Men… vi har en ganska lång väg kvar att gå. Åtminstone känns det så nu. En vecka till är byggarna här. Sen kommer firman som installerat bergvärmen och lägger vattenslingorna. SEN kommer ett par killar tillbaka och ska bygga väggar och inreda. Just nu känns det avlägset men jag hoppas att det tidskrävande arbetet med takkuporna snart är över.

Visst är det mysigt att sova tillsammans på detta viset, men nu längtar jag efter att få dela upp dom…

Sommaravslutning och middagskaos

Idag var det sommaravslutning på förskolan och vi skulle vara där klockan 8.00. ÅTTA! För mina barn som gärna sover till 9.00 (fast Casper vaknar ungefär en gång i timmen hela natten) så var det galet tidigt att behöva vakna vid sju. Men de var taggade och fick välja kläder själva så morgonen gick ändå smärtfritt. Trots att det även var skogsmulle idag och jag behövde fixa Luddes lunchmatsäck mitt i allt. Men 8 sharp var vi på plats!

De äldsta (mullarna) bjöd på lite teater, och sedan sjöng vi alla tillsammans i ring. De två som börjar förskoleklass till hösten blev avtackade och pedagogerna fick sin present vilket var ett besök tillsammans på Fotografiska. Sen fikade vi och hade det supermysigt!

När jag kom hem igen möttes jag av ett upp och nedvänt hem, och det kändes extra skönt att kunna åka vidare till mitt kontor vid nya huset som nu är någorlunda uppackat. När allt är kaos känns det så skönt att sätta sig vid symaskinen och skapa!

Dagen blev ganska effektiv jobbmässigt och det kändes härligt att hämta barnen på eftermiddagen. Casper är så himla gullig när man hämtar honom och idag skuttade han iväg för att berätta för sin kompis att mamma kommit. Plutten. So far so good.

Kaoset börjar hemma då jag såklart inte förberett varken middag eller snacks. Rookie mistake. Jag mutar de stora med film och Casper med kexs. 

Jag har slutat äta allt kött förutom fisk och skaldjur, och idag hade jag fått för mig att jag skulle servera helvegetariskt. Detta var misstag nummer två. Jag lagade en currygryta med potatis, grönsaker och böner som blev himla god enligt mig själv. Ingen annan höll med. Inte ens potatisälskaren Casper. Efter en massa gnäll och sura miner gav jag upp och stekte blodpudding åt dom. Då fick de feeling och ville lyssna på Trolls. På svenska! Obs finns ej på spotify så måste söka på youtube. Då spelade jag FEL låt och alla var missnöjda. Jag sprang omkring och bytte tallrikar och skar blodpudding och gjorde något fel enligt Casper som blev rasande och började slänga mat och bestick.

Och här tappade jag det. Ridå, skulle man kunna säga. Jag skrek att jag inte orkade med dom längre och tog min tallrik och satte mig på altanen och käkade. Lyssnade på fågelkvitter och andades.

Sen stålsatte jag mig för att gå in igen, men alla hade ätit upp, tackade för maten och betedde sig som inget hänt. Ja vad ska man säga? Läggningen gick sedan enkelt eftersom jag hade sagt till de andra att vänta på mig i deras sängar men somnade när Casper skulle nattas och när jag vaknade var huset tyst.

Nu borde jag röja här hemma, men vår fantastiska städerska kommer imorgon och jag känner mig mycket mer manad att kolla ett avsnitt av House of Cards (efter detta alldeles för långa inlägg). Hepp!

Oasis Yoga – min räddning 

Igår skrev jag ett inlägg om hur kämpigt vi har det och ställde frågan om någon annan känner att det bara är ens egen familj som är kaos. Jag hade väl hoppats på att få lite medhåll och känna mig mindre misslyckad, men istället fick jag det bekräftat (i all välmening) att det är oss, mig, det är fel på. Så just nu känns det väl sådär.

Efter middagen köpte jag Vaiana på iTunes och satte mig sen med Ludde och Filippa och kollade på hela utan varken mobiltelefon att pilla på eller andra avbrott. Himla skönt och filmen var kanske inte det bästa Disney gjort, men den var fin och jag blev rörd. Casper sprang omkring med diverse leksaker samt klättrade på oss, så han var nöjd han med. Dessvärre bröt kaoset ut efter filmen var över, men en stunds avkoppling fick vi iallafall. 

Och apropå avkoppling… Nu är det TIO dagar kvar innan jag åker till Mallorca på yogaretreat som hålls av samma tjejer som jag tränade för på Koh Lanta. Alltså det kunde inte bli bättre. En vecka av EGENTID. YOGA. Umgänge med bara vuxna. SOL (hoppas jag). God mat och en massa vin. MALLORCA. Det kommer bli magiskt. Det kommer bli min räddning.

Nationaldagsfirande 

Är det bara jag som känner att alla andra verkar ha såna harmoniska och välfungerande liv medans en själv lever i ständigt kaos? Jag fick en kommentar här med ett påstående att barnen inte borde vara på förskolan när Linus har semester och att de borde få semester också. Först och främst, vi snackar 3 dagar som Linus ska jobba på huset medan kidsen är på föris, och dom kommer sen vara lediga 5 veckor. 

Men saken är den att förskolan är inte något de behöver en ”semester” ifrån. Tvärtom är det där de får lagom med stimulans, rutiner och ro både vid mat och andra aktiviteter. De får sovmorgon varje dag och har det helt enkelt lugnt och skönt veckorna de är på föris.

Hemma är det motsatsen. Vi har jättesvårt för rutiner för tillfället och det förstör allting. Barnen bråkar och tjafsar konstant och vi går varandra på nerverna. Dom vill så mycket hela tiden och tyvärr blir de ofta överstimulerade. Jag vet att de behöver pauser under dagen, men vi är så dåliga på att få det att ske.

Anyways, idag firade vi nationaldagen med först morgonbad i poolen följt av lunch som jag tagit med. Sen åkte vi till Edsbergsparken där Sollentunas firande skedde. Väldigt mycket folk och massa aktiviteter för barnen. Doreen var där och sjöng med barnen och sen var det en del andra lokala artister. Väldigt trevligt, men stora folkmassor är inte riktigt min grej.

Efteråt hämtade vi lite grejer i ”gamla” huset och åkte till nya. Barnen badade och både nya grannen och de ”gamla” kom över. Trevligt, men sen gick allt överstyr och alla tre kollapsade och det blev väldigt uppenbart att de var hungriga och trötta.

Imorgon ska vi förhoppningsvis sova ut och sen blir det föris för barnen och jobb för mig. Rutiner ska återupptas och tack vare utlovat regn kanske vi även kan få en lugn kväll. På fredag kommer Linus hem, men hoppet om att vi ska bli en ”normal” och välfungerande familj känns inte aktuellt oavsett. Kanske efter sommaren…